19/1-16: Tisdagstanken krönika

Hejsan på er! 
Tisdag är det och den ska upp, tanken min. 
 
Det har blossat upp tycker jag. Det pratas och skrivs om det som det inte gjort sen jag vet inte när. Det är bra att det pratas om det. Det är viktigt. Och det är nödvändligt att vi tar upp detta ämne. Ofta. Med barn och med vuxna. 
 
Det handlar om feminism. Eller kvinnofrågor. Genustänk. Kvinnors rätt att få vara. Att vi är två kön på denna planeten. ( ja, jag vet att många tycker vi är fler..) 
 
Jag tycker det är så himla märkligt egentligen att vi inte kommit längre än vi har ang detta. Jag menar det händer ju saker i hela världen som visst visar på att det går framåt. Men, det tar för lång tid enligt mej. Och på vissa plan känns det som det går bakåt tamej fanken. Trist med sant. 
 
Saker jag tänker på nu, ämnet är ju galet stort, men det gäller sånt som att vi kvinnor ska måsta uppleva nedsättande ord och handlingar från män, bara just för att vi är kvinnor. Detta gäller även flickor o pojkar. Och killar o tjejer. Jag önskar att det inte vore så här, så klart. Men det är ett faktum och det händer hela tiden runt oss.
 
Vi kallar det för "pojkstreck" när killarna är små, vi tycker att "jamen de är ju killar.." när de blir äldre. Sen tycker vi bara att "vissa killar" måste ju hävda sej och "hålla på". Sen kommer vi på något jobb och träffar "honom" som ska trycka ner oss med "lilla gumman-töllet" eller andra sådana meningar.  
 
Det pratas om att vi tjejer ska "hålla på oss" och att killarna måste få "ut och leka av sej". Vadå? Varför säger vi så? Vi har väl lika stor rätt som dem att leka av oss.. eller hur? Och varför ska män kunna få högre lön än en kvinna, när det handlar om samma jobb? Detta är nutid, och totalt galet. 
 
I gårdagens Sundsvalls tidning skrev Lina Norberg Juuso en väldigt bra krönika. Den var verkigen klockren tycker jag. Det var inget "märkvärdigt" utan bara som det är. Tyvärr. 
 
Detta var vad hon skrev:
 

Barn. Pojkar jagar mig, brottar ner mig på golvet och försöker dra av mig tjocktröjan. Minns inte om de lyckades? Minns att de höll för munnen så att jag inte kunde skrika. Det var svårt att få ordentligt med luft. Försökte jag berätta till någon vuxen? Minns inte.

* Tolv år. En kille försöker stoppa in handen innanför min baddräktsgren på badhuset under gymnastiklektionen. Skammen. Mest av allt är jag rädd att han ska berätta högt till andra om vad han gjort och att alla ska skratta. Åt mig.

* Tretton år. En kille håller fast mig och trycker ner mig mot en grusförvaringslåda på skolgården och juckar mot mig. Han är stark. Det är inte jag.

* Fjorton år. En kille åker moped efter mig och skriker H-O-R-A. Jag är fortfarande okysst. Stannar hemma från skolan i en vecka på grund av ångest. Tänker att det handlar om mig.

 * Femton år. En kille håller fast mig och tafsar på mig innanför tröjan. Jag är rädd att han ska berätta till sina kompisar att jag inte har några bröst. Och därför inte någon BH.

* Sexton år. Får höra att jag legat i en säng under en fest och att killar stått i kö för att ligga med mig. Bara det. Bara det. Bara det att - det - inte – var - sant. Alls. Men hur ska jag försvara mig?

* Sjutton år. En kille som är kär i mig kallar mig H-O-R-A. Jag tror att det är för att han vill ha kontroll över mig. Så att jag inte ska gå till någon annan.

* Arton år. En kille förföljer mig efter krogen. Jag minns att någon sagt att en ska hålla sig i centrum, nära folk, nära gatubelysning. För att minimera risken för våldtäkt. Är rädd. Ser en kompis och ropar på henne. Mannen avlägsnar sig.

* Nitton år. På en personalfest stoppar en äldre man händerna innanför kjolen på mig. Fort och utan förvarning. 

* Tjugo. En avlönad politiker klappar mig på rumpan medan jag beställer en öl i baren. 

* Tjugoett år. En företagare klappar mig hårt på rumpan i ett folkvimmel. Hinner inte reagera.

* Tjugotvå år. En musiker går fram till mig på en fest och juckar mot mig samtidigt som han håller fast i mina händer. Han tycker att det är ett kul skämt.

Det är inte allt. Det är stycken. Det finns mera. Jag är trettiosex år. Under alla de åren har jag varit kvinna och därmed sedd som andra klassens människa.  I alla tider har kvinnan setts som underordnad mannen. Därmed ett objekt. Därmed tillåten. 

Raseriet inom mig är verkligt. Sorgen hinner jag inte med, den gör ingen nytta. Kampen för att också kvinnor ska ses som människor. Det är där vi är just nu. Det är där vi alltid har varit.

 

Lina Norberg Juuso

lina.norbergjuuso@mittmedia.se

 

 

Vad tycker ni om detta? Jag tycker det är tragiskt att det är så här. Men ja, jag skulle kunna skriva massor om detta, men har skrivit nog för denna gången. Men jag återkommer till det, var så säker :-) 

 

Kram på dej, du kille eller tjej, man eller kvinna! Dags att sova nu för min del! 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0