Här kommer fortsättningen på min berättelse:

Jag ler lite och får till ett litet hej. Går lugnt mot den högra delen av trappan och börjar gå uppåt. Han står hela tiden blick stilla och bara tittar på mej. Jag tittar ner på trappstegen framför mej och hjärtat dunkar så det måste synas på mej.
Va sjutton ska jag göra när jag kommer upp? Ska jag ta i hand, pussa på kinden, krama om? Gaaah... Vill inte! Kan inte sånt här.

Han har svarta byxor med pressveck, vit skjorta med svart slips till. En kavaj över, men den ser inte ut att höra ihop med byxorna. Den har smala ränder, ja den måste höra ihop med andra byxor.

Precis när jag tar sista steget upp så tar han tag i min arm, som för att hjälpa mej. Och i samma veva som han smeker min arm försiktigt säger han:

-Å.. snygg jacka du har. Skön känsla att ta på skinn. Och väldigt sexigt.

Och så ler han mot mej. Ett äckligt snett leende som bara gör att jag vill rusa ner för trappan och försvinna för alltid. Vilket jävla äckel! Men Pär hade rätt iaf, han gillade jackan.

Sen bär jag röda tights, svart genomskinlig topp. Ja inte är den till min fördel, men jag måste ju. Uppepå en svart skinnjacka med nitar. Den är inte heller min. Lånad av Pär. Väldigt va han var snabb att låna ut den förresten.
-Här, den här måste du ha. Annars går det inte. Han kommer gilla den stenhårt. Trust me!

Blä.. jag ryser i hela mej. Och nu hör jag en dörr öppnas...

Jag hör steg. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen nu. Känns som om kroppen vill skynda sej därifrån. Som om den är beredd, förberedd på nåt otäckt. Jag vill vända om och springa tillbaka till bilen. Vill inte vara kvar här. Men ändå är fötterna som fastklistrade där på golvet innanför dörren.

Stegen kommer närmare. Jag tittar uppåt mot trappan. Snart ser jag en man stå där och titta ner på mej.

-Välkommen! Trevligt att se dej. Kom upp vettja, stå inte bara där.

Vi tar det från början tycker jag. Jag lägger in det jag tidigare skrivit och sen lägger jag upp detta i kategorin: berättelsen. Då blir det lättare att kunna följa den ;)

Berättelsen!

...han är inte här. Men vart är han då? Hur länge ska han hålla sej undan? Det här går ju inte. Han måste ju fatta snart. Eller?

..jag tänker inte fortsätta så här. Vägrar. Det är fan inte klokt ju. Hålla på att smyga och känna en jäkla oro i magen hela tiden. Fan! 

..förstår inte hur du orkar. Du måste ju göra nåt. Du kommer ångra ihjäl dej senare i livet om du fortsätter så här. Kom igen nu.. ta tag i detta.

Jag går in genom dörren. En stor svart trädörr med rejäla mässingsbeslag på. Den är tung. Väl inne i hallen så ser jag en gigantisk trappa. En sån där som är delad. Trappen går upp från två håll och går ihop i mitten. Väldigt pampigt tänker jag. Men så onödigt ändå på nåt sätt. Men har man pengar så varför inte. Funderar ett tag. Ska jag gå upp direkt eller ska jag vänta här nere innanför dörren. Fan, jag kan ju inte sånt här. Varför i hela friden for jag hit. Hur korkat var inte det nu då.
Hör jag nåt där uppe nu.. eller inbillar jag med...




Nej, jag inbillar mej inte. Det är nån där uppe. Jag hör steg, sen en smäll. Som om nån slår nån i ansiktet. Va sjutton händer här egentligen. Nu hörs snabba steg som tonar bort. Huset är ju gigantiskt så jag antar att vem det nu än var som fick en smäll så kommer jag inte råka på personen. Om inte...



Jag har mina höga klackstövlar på mej. De jag fått av Suss. De klämmer lite på ena foten. Hur nu fötter kan vara så himla olika i storleken. Fula sneda stortå. Borde få den opererad, men törs inte. Fan, då kan jag inte springa på veckor ju. Skulle inte funka. Skulle bli tokig. Ja, skyller på att jag inte törs.



Håll tillgodo kära läsare! ;-)
Hoppas ni blev sugna att läsa mera!