30/4: Orättvisa liv.
Sjukdommar. Varför? Orättvist liv. Skrika. Gråta. Försöka förstå. Finns nån mening? Varför? Sjukdommar.
Cancer.
Det finns många människor som ska drabbas av detta öde, cancer. Många människor klarar av denna sjukdom och blir friska igen. Det ska vi verkligen inte glömma bort. Men allt för ofta så blir det inte så. Nästa alla känner någon, eller har någon i sin närhet som måste drabbas av detta. Se hur en människa i stort sett försvinner framför ens ögon. Se plågor, våndor, lidande.
När slutet är ett faktum kan man kanske ändå se det som att personen i fråga äntligen får ro. Slippa plågas, slippa lida mera. En liten tröst i allt.
Men sen då. Orka gå vidare som anhörig, kompis, mamma/pappa, son/dotter. Det är inte lätt. Jag vet. Men ja, på nåt konstigt vis så går det ändå. Men jag känner då iaf att jag önskar att jag kunde hoppa fram massor av veckor i livet, tills när allt det ondaste har gått över på nåt sätt. För just precis då, känns det verkligen inte som att man vill eller klarar av att leva. Det gör bara för ont. På alla sätt.
Nu igår fick vi veta att denna sorg drabbat en familj. Vi satt i bilen på väg hem från stan och mina tårar bara kom. Satt där med min servett från mjukglassen. Fick svälja hårt för att försöka hålla allt tillbaka, inom mej. Varför då, undrar jag just nu? Det är ju ändå bäst att gråta om man känner att man behöver det. Som att man ska skratta när man känner att man vill det. Men ändå höll jag det inom mej. Försökte iaf.
Så många tankar. Så mycket ilska som finns inom en just då. Orättvisa liv! VARFÖR i hela helskotta ska det finnas sjukdommar som denna? Gått så fort. Fattar inte.
Mina tankar finns hos dej nu O. Och jag känner att ord inte finns för vad jag känner. Men stor varm kram till dej från mej iaf. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att du kommer kunna öppna dej och prata om detta med dina nära när du än vill. Känns alltid bättre efteråt.
Kram till er alla där ute, i denna underbara, vackra, konstiga, obegripliga och orättvisa värld.
Cancer.
Det finns många människor som ska drabbas av detta öde, cancer. Många människor klarar av denna sjukdom och blir friska igen. Det ska vi verkligen inte glömma bort. Men allt för ofta så blir det inte så. Nästa alla känner någon, eller har någon i sin närhet som måste drabbas av detta. Se hur en människa i stort sett försvinner framför ens ögon. Se plågor, våndor, lidande.
När slutet är ett faktum kan man kanske ändå se det som att personen i fråga äntligen får ro. Slippa plågas, slippa lida mera. En liten tröst i allt.
Men sen då. Orka gå vidare som anhörig, kompis, mamma/pappa, son/dotter. Det är inte lätt. Jag vet. Men ja, på nåt konstigt vis så går det ändå. Men jag känner då iaf att jag önskar att jag kunde hoppa fram massor av veckor i livet, tills när allt det ondaste har gått över på nåt sätt. För just precis då, känns det verkligen inte som att man vill eller klarar av att leva. Det gör bara för ont. På alla sätt.
Nu igår fick vi veta att denna sorg drabbat en familj. Vi satt i bilen på väg hem från stan och mina tårar bara kom. Satt där med min servett från mjukglassen. Fick svälja hårt för att försöka hålla allt tillbaka, inom mej. Varför då, undrar jag just nu? Det är ju ändå bäst att gråta om man känner att man behöver det. Som att man ska skratta när man känner att man vill det. Men ändå höll jag det inom mej. Försökte iaf.
Så många tankar. Så mycket ilska som finns inom en just då. Orättvisa liv! VARFÖR i hela helskotta ska det finnas sjukdommar som denna? Gått så fort. Fattar inte.
Mina tankar finns hos dej nu O. Och jag känner att ord inte finns för vad jag känner. Men stor varm kram till dej från mej iaf. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att du kommer kunna öppna dej och prata om detta med dina nära när du än vill. Känns alltid bättre efteråt.
Kram till er alla där ute, i denna underbara, vackra, konstiga, obegripliga och orättvisa värld.
Kommentarer
Trackback
