malinedlund

Va skoj! Har hittat igen bilder på mej när jag var skolfotograf. Det var en gång när det gjordes ett reportage om mitt dåvarande jobb, hade glömt bort att det gjordes. =) Kul att se! Och att ha kvar så klart.
Så här såg det ut:













Det var ett jätteskoj jobb! Men en hel del bärande och kånkande på massa tung utrustning. Jag minns en gång på ett dagis jag var på, minns ej vart det var i vårt avlånga land. Men där fanns en liten kille som var väldigt blyg. Han hade aldrig varit med på skolkorten, då han praktiskt taget gömde sej just då. Stackarn..

Efter mycket om och men, med min lilla teaterföreställning med lille "Ragge", (en liten mjukis-figur jag alltid hade med mej när jag fotade dagis) så kom han fram. Han hade en liten bil i sin hand minns jag, och vågade inte titta upp på mej. Fröknarna ville, så klart, ta ifrån honom bilen, men jag tyckte den skulle vara med. Gillade när barnen hade något personligt med sej. Bara gulligt och minnesvärt om det kom men på bilden.

Han stod en bit ifrån den lilla ställningen, låssas-stols-ryggen, där han skulle lägga sina händer. Han ville inte riktigt gå ända fram. Fröknarna försökte och höll på men det blev inte bättre. Tillslut så bad jag dem låta bli honom och så började jag köra min lilla "Ragge-historia" igen. Och efter en rätt lång stund, (de andra barnen var fotade och jag hade inte någon mer skola att fara till den dagen så jag kunde ta tid på mej) så började han le lite där med sitt huvud hängade. 

När jag såg det så blev jag så glad, kände att jo detta skulle nog gå. Bara en stund till så. Och ett tu tre så log han sitt finaste leende och tittade upp på mej och klick! Där satt bilden! Jag är än i dag så stolt över just den. Så vackert litet barn, och ett vackert porträtt blev det. 
Undrar hur han har det idag... 

Han fick sen titta på skärmen och se sej själv och då pekade jag på hans lilla bil som han höll så hårt i handen och han log då igen när han såg den. Glad glad glad!

Här är lille Ragge!



Det var min käre mentor Stefan som lärde mej knepet att fånga uppmärksamheten hos barnen när man fotade dagis. Det är ju inte helt lätt minsann. Många lärare som bara ville få det gjort, med många föräldrars förmaninga om hur deras barn ska se ut och sånt.. Men tricket han lärde mej funkade! Och skulle jag ut igen nån gång nu så skulle jag absolut använda samma teater.

Jag satte mej på golvet framför barnen och hälsade på dem. Frågade lite om de visste vad vi skulle göra tillsammans idag och så. De var uppmärksam typ två minuter innan de började skruva på sej och peta på varandra eller klänga sej ur fröknarnas grepp. =)

Sen talade jag om att jag hade en vän med mej idag. Och standard var då att alla barnen kollade mot dörren. hihi.. Men jag berättade då att det var en väldigt liten vän och han fanns bakom min rygg. Då stirrade alla bara på mej konstigt. Jag sa att han var lite blyg så man måste vara lite snäll och försiktig när man skulle få se honom. Nu satt alla på helspänn. Då frågade jag om de ville se honom, vilket se så klart ville. (nu var det inget barn som petade näsan, grät eller ville därifrån) Jag tog min hand bakom ryggen och drog sakta fram hans lilla huvud bakom mej, och sen skyndade jag att ta undan honom bakom ryggen igen. Han var ju blyg.

Förklarade att han är ju så väldigt blyg lille Ragge. Kanske de ville hjälpa mej att få fram honom. Bad dem ropa ett litet: ragge kom fram! Och ja ni kan ju förstå, de var med på noterna direkt. Full av förväntan om vilken liten krabat detta var. Till slut var han framme iaf och då förklarade jag att han måste vara med för att annars fungerade inte min kamera. Ragge måste alltså ligga på mitt huvud, helt still annars blev det inga bilder. 

Barnen lovade hjälpa mej att hålla koll på Ragge så att han inte skulle smita. Jag la honom på mitt huvud och vände mej om för att gå till kameran. Lutade lite på mitt huvud så han trillade ner och barnen bara skrek... han smiter han smiter...! Jag skyndade upp med honom igen på huvudet och berömde barnen för att de höll koll på honom hela tiden. 

Hihi.. ja det var ett lätt sätt att få dem att titta på mej och vara så där glada och "öppna" som man vill att de ska vara på bilder.  Väl framme vid kameran så ställde jag in skärpan och sen tippade jag huvudet en gång till så att de var helt med mej, och precis då när de var uppihejsan och glada så klick så var bilden klar! Toppen-knep!

Himla roligt var det när jag sen åren efter kom tillbaka till dagiset/förskolan och barnen springer fram till mej och frågar om Ragge var med! Kul att de kom ihåg och klart han var med! Hur skulle det annars gått?! 

Haha.. minns nu en liten tjej som blev så till sej så när Ragge föll i golvet så sprang hon dit och plockade upp honom till mej. Det var ju inte riktigt det jag ville, tog lite längre tid att bli klar, men det gick det oxå. Sötingar!

Nu ska jag måla tak en stund här, måste ju bli klar för att sen fundera ut hur vi ska ha väggarna där.. dessa val här i livet =)



Ting på er!